.

Brita: "Min familj har alltid haft hundar. Vi hade strävhårig normaltax under hela min uppväxt och hade en kull på den tik jag fick på min treårsdag, Näcksjöbäckens Ria, i dagligt tal Pia. Ett helt eget djur stod högt på önskelistan, allra högst stod det en egen häst. Jag hade ett antal kaniner och försökte släpa hem en katt men där tog det stopp. Då beslöt jag mig för att tjata till mig en egen hund vilket visade sig vara betydligt enklare än att tjata till sig något annat djur. Jag ville ha en ras som hade lust att samarbeta, något som jag inte var så van vid att taxarna alltid ville... Efter lite letande föll valet på Flatcoated Reriever. Att hitta en valp var inte lätt. Det fanns ett fåtal uppfödare och ska sanningen fram så kom lite andra, mer tonårstypiska intressen emellan under några år. Till slut fanns annonsen där "Omplaceringshane"...Året var 1983.

Han hette Mostodalens Arie och var glad och trevlig på nästan alla sätt och vis, men som hade stora brister i kontakten med andra hundar och framför allt med andra hanar. Därför tränade vi väldigt mycket men tävlade inget alls. Jag lärde mig väldigt mycket av denna hund framför allt om ledarskap, kommunikation och problemlösning.

1986 köpte jag en till hane, Lp Donewell Gusty Genius (e. Tulkas u. Mountrose Grey Pearl), från Pia Bimer. Rulle, som jag kallade honom,  levde verkligen  till sitt stamtavlenamn "stormigt geni". Han var mycket självständig men höll ständig koll på det jag gjorde. Vi gillade båda lydnad och utställning men dessa aktiviteter fick läggas på hyllan då han var drygt tre år, p g a bogartros. Vi hann i alla fall skaffa oss ett Lp med en klassvinst. Vid sju års ålder avtog besvären och vi kunde träna lite jakt och åka på en del utställningar. Tyvärr tyckte Rulle om att sjunga arior i skogen och någon jaktstart blev inte aktuell. Vid elva års ålder startade han i anlagsklass på viltspårsprov och blev godkänd utan att ha gått ett enda spår dessförinnan. Exteriört var han en "lagom" hund som tilltalade de flesta domare men ständigt stod tvåa. 12 Ck tog han som veteran! Hans främsta meriter var när han kom tvåa i Bästa hanhundsklass på Skokloster 1994 SSRK för Mrs Cairns (veteraner fick ej ta cert) och när han blev BIS-veteran samma år på SSRK utställning i Iggesund.

Rulle hällde verkligen bensin på den låga som flatcoated retrievern tänt i mig. Andra raser blev sekundära. Han bekräftade, trots sin artros, att flatcoated retrievern är den ultimata rasen som kan användas i nästan alla sammanhang där hundar kan brukas.

1993 föddes High Hopes Gloriuos Genius (e. Lp SLCh Donewell Gloruis Gibson u. Lp High Hopes Always In Mind). "Hobbe" visade sig vara en bestämd herre såtillvida att han redan efter ett dygn ansåg att jag inte var något att satsa på utan att husse var nummer ett. De blev ett väl sammansvetsat team framför allt inom räddning. Tyvärr dog Hobbe endast fyra år gammal. Han fick en stor, inoperabel levertumör och måste avlivas. Han hade fram till dess tävlat i klass två i lydnad med gott resultat och var endast ett par veckor från att göra det slutliga räddningshundsprovet. Han var sparsamt utställd med en placering i segerklass som bäst. Han hann dock lägga en stabil grund för min sambos intresse för räddningshundar och den verksamhet som finns runt detta.

Hos mig bodde under ett par år även en halvsyster till Rulle, Donewell Jolly Pebbles, i dagligt tal Jolly. Hon hade samma mamma som  Rulle, e. Scallywag Jumbo-Pleasure . En mycket sansad tik som inte gillade höga ljud men som f.ö. fungerade väl. Hon flyttade till min syster som hade många underbara år med denna lätthanterliga och trevliga tik.   

1995 gick jag in som delägare i Annika Johansson kennel High Hopes eftersom vi länge haft ett gott samarbete. 2000 gick jag ur High Hopes och föder nu upp flattar under kennelprefixet B-flat. B för Brita och flat för rasen men även B-flat för tonarten eftersom musiken betyder en hel del i mitt liv. Eller B-flat som i "be-a-flat" för att leva livet med den inställning en flat har d v s mesta möjliga kul! Välj själv förklaring!"